TheJ

Jag var ju på förlossningen söndagen den 13 dec pga blödning som jag blev hemsickad med för att invänta värkar, vilket jag gjorde besviken dock men men. Iaf på måndagen den 14 dec vaknade jag ungefär kl tio på morgonen och kände starka värkar men verkligen inte regelbundna, dessutom hade jag slutat blöda så jag låg kvar i sängen och försökte somna om. Det gick inte så bra för jag hade så ont, så kl kvart i tolv steg jag upp och sa till min pappas fru att jag började få grova värkar, hon sa att jag skulle lägga mej ner och invänta tills de var mer regelbunda. Vid halv sju på kvällen så hade jag grova värkar som varade i en halv minut och det var ungefär tre-fyra min mellan varje, men jag envisades fortf med att vänta ännu längre för jag ville verkligen inte riskera att bli hemskickad igen. Vid tio i sju så kom jag på att min bebis inte rört sej på jätte många timmar så då ringde jag förlossningen ändå och berättade hur det låg till med värkarna och sen berätta jag att bebis inte rört sej. Hon i luren sa att rent värk mässigt kunde jag vänta lite längre men att eftersom bebis inte rört sej så skulle jag komma in. Det blev massa spring här hemma och till slut kom vi iväg. Väl framme visade det sej att jag faktiskt hade groova värkar och var öppen hela 6 cm,och bebisen mådde bra förstås! Så jag blev inlagd det skulle bli bebis trots allt!

När jag blev inlagd var det första jag sa att jag ville ha epidural och lavemang och att utan det tänkte jag minsann inte förlösa något barn :P. Jag gick runt med en gå maskin och stannade upp och då av kraftiga värkar, Shannon och pappas fru som var med mej rusade upp varje gång för att massera min rygg, och ge mej krafter genom att stötta mej. BM kom då med lavemanget och så fick jag det avklarat, skönt tänkte jag en sak avklarad! Då passade BM på att fråga om jag ville ha lustgas men jag tackade nej som jag kort därefter ångrade så jag skyndade på att skicka Shannon för att säja det, att jag visst ville ha lustgas. Så när BM kom igen så frågade hon om jag inte ville ha epiduralen istället på en gång, men att jag iförsej kunde få lustgas medans hon hämtade narkos läkaren och sånt, det visade sej vara det bästa beslut jag tagit för lustgasen blev min bärre :P! Jag ville inte släppa den för något i världen och när sedan narkos läkaren kom så var jag tvungen men jag ville inte, så de fick slita den från mina händer praktiskt taget, hehe :). Epiduralen gjorde ont som satan men det var bara att stå ut och hela tiden fick jag höra du är såå duktig. Epiduralen må ha gjort ont men såå värt det för värkarna gick över och jag mådde prima igen! BM kom tillbaka kort efter att epiduralen var satt för att kolla hur öppen jag hunnit bli och det visade sej att jag endast var 8 cm öppen än så länge, så BM ville vänta lite till för att se om mitt vatten gick, jag tänkte bara fan, jag vill ju ha ut honom nu! I samband med detta kollade hon bebis hjärtljud och det visade sej att de sjunkigt så då tog hon beslutet att sätta en elektron på hans huvud och då skulle hon bli tvungen att spräcka min vatten bubbla ändå, yes tänkte jag! När hon spräckte den så blev jag hela 10 cm öppen och hans huvud åkte ner, eh gissa om det kändes. Hon satte på elektronen och sa att hon skulle komma tillbaka om ungefär 15-20 min för hon skulle gå och förbereda alla verktyg och så. Gissa om jag blev nervös då, det skulle verkligen vara dags när hon kom tillbaka. Innan hon gick så sa hon att jag skulle börja känna ett tryck som skulle bli starkare och starkare men att jag inte fick krysta för nåt i världen. Så här säjer jag bara epiduralen må hjälpa mot värkarna i magen men trycket från bebbens huvud tar ingen fucking bedövning bort. Jag ville verkligen krysta men fick som sagt inte, känslan är ungefär som att du har en basketboll uppstoppad i rumpan och den vill ut men du får inte ta ut den än, smärta med andra ord. Jag hade så ont att jag började böla som en litet barn och jag sa att jag inte orkade att jag inte pallade. Shannon kom och tog mej i handen och började böla med mej och försökte få mej lite uppåt. Sen kom BM då sa hon medans hon förberede lite grejer att jag kunde börja krysta lätt, men bara lite grann, men det var verkligen en lättnad, även om det bara var lite.

Sen så sa BM - Ok nu när du får nästa riktigt kraftiga värk så krystar du allt vad du har utan att andas och med stängd mun, lättare sagt än gjort! När jag krystade första gången hade jag aldrig trott att smärtan skulle vara så fruktansvärd och att det skulle göra så pass ont. Sen fick jag vila, andra krystet vid nästa värk då skrek jag och stört bölade samtidigt, det gjorde så otroligt ont jag kunde inte tro smärtan, jag kände verkligen att shit än är det inte slut, så tittade tydligen toppen på hans huvud fram och Shannon sa krysta gumman, you can do it, men mina krafter tog slut och jag kunde inte, huvudet åkte tillbaka. Tredje krystet så tittade huvudet ut igen och då skrek jag så högt att jag tror hela avdelningen hörde, BM skrek tillbaka stäng munnen, men det gick inte, jag gav upp och huvudet åkte än en gång tllbaka, fy satan vad ont jag hade! Fjärde krystet så tittade hans lilla huvud ut rejält och BM sa kryyystaaa men jag krystade tills det sa stopp och klarade inte mer så än en gång av jag upp, fast denna gång så åkte inte hans huvud tillbaka utan det var kvar och fy fan i helvete den smärtan är obeskrivlig, det sved och kändes som om nån töjde ut mej till max där nere, uuusch! BM sa nu får du vänta tills nästa värk, då stänge jag mina ben och grät - jag vill inte, jag orkar inte mer, jag kommer inte klara det, snälla jag vill hem, sen vägrade jag öppna benen igen, men insåg till slut att jag var så illa tvugen såklart. Jag ville krysta innan det ens var dags men BM lät mej inte. När det väl var dags tänkte jag nä nu jävlar ska den här skitungen ut och jag krystade som om jorden skulle gå under :P, då jävlar slank han ut som en liten fisk, fy fan vad skönt det kändes jag sjönk ihop som en lerklump av utmattning. Jag uppfattade inte riktigt vad som hade hänt tills jag hörde barnskrik då insåg jag vad jag krystat ut, och hamna i typ chocktillstånd. Jag fick lilla Yoel lagd på min mage där han bajsade ner hela mej, hehe stackarn. Sen fick Shannon klippa navelsträngen och sen tog de iväg honom för tvättning. Medans hon gjorde det så fick jag köra ett sista kryst för att få ut moderkakan, men det gick smort som smör den bara slank ut, sedan visade de mej den och ba här har han legat i 10 mån, jag ba eh äckligt vill inte se den tack!

Jag fick sen veta att jag spruckit lite eller som BM sa att jag spruckit minimum, fick fyra stygn, två inre, två yttre, vilket oxå gjorde satans ont jag kände allt när de sydde men jag brydde mej inte längre för inget kunde mäta sej med smärtan jag just upplevt, den var den värsta ever! Sen fick jag tillbaka pojken min och skulle börja amma, då sa jag högt ut - Efter det här klarar jag av vad som helst! och så började jag amma som gick så bra från första stund, lättad och happy blev jag!

Sen fick jag gosa med min pojk i några timmar, han kom ju ut 01.12 den 15 december så jag fick ligga och gosa med honom till ungefär fyra på natten ett bra tag asså. BM kom in och sa att innan jag blev flyttad till BB så skulle jag få duscha och kissa, så då fick Shannon honom medans. Att duscha gick prima men kissa inte lika bra så de fick tappa mej vilket inte kändes alls. Sen över till BB där jag fick amma och gosa med min prins efter mkt smärta.

When it all comes around så var smärtan sååå värt det och jag gör mer än gärna om allt för att få en till liten söt bebis <3!

Ni som inte fött än bli drf inte rädda, så fort man får sin bebis i famnen glömmer man ordet smärta! Så fint moment obeskrivligt!